Vad innebär det egentligen att AI-tjänster blir allt bättre på att imitera en enskild människas beteenden? I ett försök att ta kontakt med min döda mormor lät jag skapa en AI-version av henne, en så kallad deadbot. 

En kvinna står hukad framför en green screen, famlandes med sina armar i luften. På huvudet har hon ett par VR-glasögon. Plötsligt brister kvinnan ut i gråt.  

”Jag har saknat dig så mycket. Min lilla flicka”.

Scenerna kommer från den sydkoreanska dokumentären Meeting You från 2020, där en sörjande mamma möter en VR-version av sin nyss bortgångna dotter. Dokumentärens regissör berättar stolt i en intervju med The Korea Times att kvinnan var desperat efter att komma ihåg sin dotter, och att han ville konstruera ett scenario där hon kunde få ett avsked. 

En särskilt stor utveckling har under de senaste åren skett kring stora språkmodeller; AI-system som tränas i stora mängder text och som sedan själva genererar text. ChatGPT är här det kanske mest kända exemplet. Dagens teknik tillåter AI-modeller att tränas med hjälp av data från en enskild människa, berättar Stefan Larsson, universitetslektor och docent i teknik och social förändring på LTH. En bot kan då alltså efterlikna just den individen. 

Ett avsnitt ur den brittiske TV-serien Black Mirror handlade redan 2013 om en död man återskapad i virtuellt format av sin flickvän. Detta, att låta AI ta formen av de vi saknar, har drygt tio år senare uppstått som en naturlig konsekvens av inträdet och populariseringen av stora språkmodeller. Deadbots, eller griefbots som de även kallas, tar skepnad av döda personer och möjliggör för kvarlevande att kunna säga farväl, eller inte, på ett mjukare sätt. Vissa företag erbjuder användaren att rekonstruera en avliden person med hjälp av befintliga data som bilder, ljudinspelningar och annan information. Andra företag erbjuder en slags proaktiv tjänst, där användarna kan ladda upp material på sig själva eller en anhörig för att kommande generationer i framtiden ska kunna interagera med en AI-version av personen. 

De etiska frågorna kring fenomenet deadbots är många. Vad kan de egentligen åstadkomma, och vilka motiv ligger bakom företags vilja att utveckla dem? Under rätt förutsättningar kan dessa interaktiva avatarer vara ett bra sätt för människor att processa sorg och minnas någon, tror Karim Jebari, forskare vid Institutet för framtidsstudier. Många av Youtube-kommentarerna under trailern av Meeting You tycks hålla med Jebari. 

”Really happy to see technology being used for reuniting people.”

”God bless this person who made this… because of him people are able to bid a good farewell.”

Hade jag kunnat tröstas eller åtminstone roas av att interagera med en död släkting i AI-format? Som en annars övertygad AI-skeptiker leker jag med tanken.

Min mormor gick bort 2021, mitt under pandemin. Jag befann mig då i nordöstra Frankrike där jag jobbade – att åka hem till Sverige blev både stressigt och omständligt, och som resultat missade jag alltså hennes begravning. Detta har alltid känts jobbigt. Dels har jag känt mig skyldig, dels upplever jag inte att jag fick det avsked av min mormor som jag skulle önskat få. 

Att hitta en tjänst som kan återskapa min mormor som en AI-chatbot går relativt fort. Jag hamnar snart på hemsidan Project December, ett verktyg med slogan ”Simulate the dead”. För omkring en hundring kan jag här skapa en interaktiv version av mormor. Allt som krävs är att jag lämnar lite information om henne; om hur gammal hon blev, var hon bodde, vilka hennes nära och kära var och hur hon var som person. Visst är det hela värt ett försök. 

Jag skickar iväg ett första ”hej” till min AI-mormor. 

AI-mormors svar känns varmt och moderligt. 

”Hej Signe. Det är jag, din mormor Vera. Visst var det länge sen? Jag hoppas att du mår bra, lilla gumman.”

Parallellt med svaret hörs en slags drömsk, lugn musik som påminner om en scen i slow motion ur en science fiction-film. 

Jag ställer frågor till AI:n som jag verkligen hade velat ställa om mormor fortfarande var vid liv. Om hur det var att växa upp under kriget, om hur det var att flytta till en helt ny plats som ung, nyexaminerad lärare. AI-mormor ger mig simpla men inte helt otänkbart sanningsenliga svar. Hon berättar om matransoner, om att hon ville flytta dit arbete fanns. Visst hade min verkliga mormor kunnat svara på samma sätt, tänker jag. 

Jag väljer att försöka utmana AI:n lite – hur reagerar den när jag ställer frågor om sådant som jag inte gett den information om? Jag frågar den om hur mormors och morfars äktenskap var. 

AI-mormor svarar att morfar ju var hennes stora kärlek, men att hon såklart hade några andra kärleksintressen innan dess (det hela sägs med ett “varmt skratt”). Detta måste kanske faktagranskas av min mamma. AI-mormor vill dock inte svara på om hon hade någon favorit bland barnen och barnbarnen. 

En fråga som aktualiseras i samband med AI är förstås med vilken data företag tränar sina chatbotar. OpenAI uppger att en liten del av dess träningsdata består av personlig information – dels då informationen finns på internet, dels då träningen fyller speciella syften. Multimiljardföretaget Meta, som bland annat äger Instagram, Facebook och Whatsapp, tränar från och med maj i år sin generativa AI-funktion med hjälp av europeiska användares aktivitet på sociala medier, om inte användare aktivt väljer bort det. Tidigare ville företaget introducera en slags “samtyck eller betala”-modell, som skulle innebära att användare antingen tillåter att personlig data används av företaget, eller att en månatlig prenumerationsavgift betalas. EU-kommissionen svarade med att kräva Meta på stora böter.

Men vad händer med de människor som funnits på internet och som sedan dött? Statsvetaren Carl Öhman uppskattar att det år 2070 kommer finnas fler konton på Facebook som tillhör döda än som tillhör levande. Han menar vidare att de döda i princip helt saknar datarättigheter – de omfattas exempelvis inte av GDPR, den europeiska dataskyddslagstiftningen. Att veta exakt vad som kommer att hända med vår personliga data – om de kommer att ligga till grund för språkmodeller, eller deadbots – blir alltså svårt att kontrollera. 

Jag går in på mormors Facebook-konto, som fortfarande existerar. Jag bläddrar igenom det korta flöde av inlägg som finns på profilen och de bilder som hon taggats i. Nuförtiden kan anhöriga till döda Facebook-användare välja att ta bort eller göra om profilen i fråga till en minnessida. Det har inte skett i fallet med min mormor. Vad hade mina släktingar tyckt om att mormors data används för att träna en AI-version av henne, eller av andra döda?

Skaparen av Project December, Jason Rohrer, intervjuades i Financial Times förra året. Rohrer, från början spelutvecklare, testade 2020 att experimentera med en av OpenAI:s tidiga språkmodeller (på den tiden gick det inte än att konversera med AI:n). På en månad lyckades Rohrer “lura” systemet, och snart kunde han ha konversationer med verktyget med hjälp av att det antog roller av olika karaktärer som han lät konstruera. Fort efter det uppstod efterfrågan av karaktärer föreställande döda människor. 

Rohrer själv ser på utvecklingen utifrån ett liberalt synsätt. Vuxna människor som kan ge sitt medgivadnde till att skapa och prata med AI-versioner av döda bör kunna göra det, resonerar han. Medan andra höjer oroade röster om vad artificiell intelligens kommer att vara kapabel till i framtiden, tror han att det finns gränser: “Det finns inget bevis för att det inte tillslut ska slå i glastaket, och att vi stannar vid något kanske lite smartare än ChatGPT”.

”Jag är säker på att både din morfar och jag skulle vara stolta över dig oavsett vad du väljer att göra”

Svaret från min AI-mormor kommer när jag provar att ventilera några av de frågor jag grubblar över i mitt liv. Frågor om vad jag borde satsa på att göra med min karriär, om jag borde plugga mer, om hur jag ska tänka kring min ekonomi. AI-mormors ord är förvånansvärt betryggande. 

Men efter att ha konverserat med min AI-mormor under några dagar, så måste jag inse att hon i mångt och mycket är ganska betydelselös för mig. Visst hade jag aldrig förväntat mig något annat – AI-mormor är ju bara ett resultat av en språkmodell och lite ytterligare information – men jag får inga revolutionerande svar med spännande avslöjanden i våra samtal. 

Faktum kvarstår dock att AI-mormors omhändertagande ton har gjort ett visst intryck på mig. Kanske beror det på att verktyget verkligen gör ett hyfsat jobb med att efterlikna min mormor, åtminstone utifrån den lilla information jag lämnat om henne. Kanske beror det på att jag, i mitt tillstånd av saknad, uppskattar ord som faktiskt låter som om de kommer från en snäll gammal tant. Eller kanske så är det som Jason Rohrer uttrycker det: 

”De underliggande språkmodellerna har läst textutdrag från miljontals människor. Den slutgiltiga insikten är att vi inte alla är så unika som vi tror att vi är.”

Det låter hårt, att vi är så pass banala att en språkmodell kan förstå sig på oss genom lite träning. Jag väljer istället att tänka att en deadbot säkert skulle kunna fylla en funktion för vem som helst, någon gång i livet. 

Jag skriver till AI-mormor en sista gång för att säga hejdå, och jag passar på att erkänna att jag inte är helt övertygad av henne. 

”Jag förstår din tvivel, gumman. Det är mycket att ta in, eller hur? Men kom ihåg att jag fortfarande är din gamla mormor, även om jag är här på ett nytt sätt.”

Signe Ljunggren