I Mary Shelleys klassiska roman Frankenstein från 1818 pusslade Victor Frankenstein ihop en varelse. Inte en människa, men inte heller långt ifrån. Ett väsen, med en kompetens som skaparen inte kunde förstå fullt ut förrän den kom till världen. I folkmun säger vi “Frankensteins monster”, men att varelsen skulle komma att utvecklas till ett monster var inte självklart. Frankensteins skapelse blev vad människan gjorde den till. 

En betydande olikhet mellan Shelleys fiktiva varelse och AI är att artificiell intelligens inte har några känslor (ännu). Avsaknaden av känslor tar AI igen i form av oerhörd förmåga, effektivitet, och en snabbt växande kompetens som sträcker sig över allt fler användningsområden. Bland dessa är klimatutmaningarna av största angelägenhet. Jag förvånades först över hur lite jag kunde hitta som har skrivits om AI i förhållande till klimatet. De båda områdena skenar i sin utveckling; två helt olika, men oundvikliga, krafter som avgör vår framtid. I boken Dark Machines (2025, Routledge) skriver Victor Galaz om framväxten av artificiell intelligens i relation till klimatet, en situation där förbättringspotentialen inte kommer utan stor fara. Galaz, som är docent i statsvetenskap vid Stockholm Resilience Centre, och programchef på Beijerinstitutet, har följt klimathotet med sin forskning i många år. I förordet förklarar han den mörkt klingande boktiteln såhär:

“One of my main arguments is that the idea that the converging forces of a growing climate and planetary crisis and technological development through artificial intelligence and automation will evolve to act synergistically for the benefit of  the people and the planet, is not only naïve, but also dangerous.” (sid. 4)

I ett mejlsvar utvecklar Galaz sitt resonemang för mig, och säger att det länge har funnits en föreställning att AI på något sätt automatiskt leder till miljö- och klimatförbättringar.

Termen “Dark Machines” har han valt för att lyfta fram AI-revolutionens baksidor. Dessa system kallar han för “svarta lådor”, där det oftast inte är klart vad som leder till vissa automatiserade beslut. De kan också vara utformade på ett sätt att de leder till mer manipulation, repression och uttag av knappa naturresurser – och därför arbeta helt emot miljö- och klimatambitioner, säger Galaz.

AI är alltså ett verktyg som måste riktas rätt, och användas under noggrann uppsyn. Klimatutmaningarna i synnerhet är ett surt äpple att bita i, ett hårt arbete som kräver helhjärtat engagemang för att nå framgång. Det är frestande att vilja tro att artificiell intelligens kan vara räddningen. I detta önsketänkande finns faran. Räddningen, är en ordentlig insats av oss människor för att driva klimatarbetet mot de mål som allt fler väljer att låta sig kuvas av. Med det sagt, kan AI vara ett effektivt verktyg –  om det används på rätt sätt.

På Rise, Research Institutes of Swedens webbplats (ri.se) , finns en lång lista över hur AI med fördel kan användas i klimatarbetet. Victor Galaz sammanfattar med exempel på hur det kan gå till. Dels kan det användas för att förbättra klimatmodeller, ekologisk övervakning, och som kommunikationsverktyg. Han säger att i princip alla tekniker som använder stora mängder data – inklusive ljud, bild, video – kan använda AI på olika sätt. Punkterna i listan presenterar flera olika konkreta ingångar för AI som forskningsverktyg, men områdena är många, och skulle behöva en gemensam plan att styra arbetet efter. I en rapport framtagen av Rise och Stockholm Resilience Centre på uppdrag av Vinnova, belyser man avsaknaden av en tydlig klimatprofil i AI-forskningen i Sverige. Det skulle behövas en internationell insats för att driva tillämpningen av AI i klimatarbetet; ett “månlandarprojekt”, säger Sverker Janson, ledare för centrum för tillämpad AI på Rise. Klimatet måste spela en aktiv roll inom den svenska utvecklingen av AI, och för det krävs en samlad ansträngning.

För Victor Galaz är transparens och kontroll de viktigaste bitarna: Transparens i den bemärkelsen att vi måste få veta hur dessa tekniker fungerar, vilket materiellt avtryck de har, och hur vinster och risker fördelas. Kontroll handlar om att inse att dessa tekniker inte är magiska bortom vad vi kan hantera, utan att vi som samhälle kan forma dess utveckling och tillämpningar.

Det är inte svårt att tänka sig ett alternativt slut på Mary Shelleys klassiker. “Frankensteins monster”, hade också kunnat vara en kompis. Om det är en sak som människan har visat sig vara bra på så är det att ständigt komma på nya uppfinningar. Kanske har vi varit lite för bra på just detta; eftersom vi genom alla uppfinningar har skaffat oss en livsstil som överskrider planetens resurser. Det vore bortom all värdighet att låta driften att uppfinna nytt bli till ett självmordsuppdrag. Med den stora potentialen, kommer stor fara – med stor framgång, kommer stort ansvar.

Signe Lo Viklund